Tiden har satt sina tydliga spår på det svartvita fotografi som jag tittar på men det spelar ingen roll, snarare blir det bara till det bättre eftersom det får mig att tänka den tanke jag brottades intensivt med för några veckor sedan men fram tills nu tappat bort:
Det har funnits så många som mig redan innan mig – och det kommer att finnas ohyggligt många som mig efter mig.
För trots att det har gått runt 70 år sedan fotografiet som jag håller i togs, så är likheterna mellan männen på bilden och mig och mina vänner, om man skulle välja att rada upp dem på ett liknande kort, så många; frisyren, kläderna, ögonen som gnistrar mot framtiden, eller rent utav i vissa fall faktiskt slutat göra detsamma, harmonin, den så synliga viljan och energin men inte vetskapen om hur man ska kanalisera den…
Någon slags fin vemodighet stryker över själen där jag sitter och håller i bilden och bollar med tankar om livets förgänglighet. Och jag intalar mig att männen på bilden gärna levde just där och då, precis som vi nu gör och gärna tror att vi alltid ska göra.
Men de blev äldre och så även vi och en annan generation står redo att ta vid; någon som är precis som vi fast ändå inte.
Vi ramlar in på Morfar Ginko och så två öl senare ut igen, vidare genom Mariatorget till Marie Laveau för att beställa varsin Brooklyn Lager och jag tittar mig omkring och ser alla möjliga vackra kvinnor men dom inte mig.
Jag har en sån där osynlig dag när ingen verkar bry sig om att man existerar.
Men likväl står vi där och dricker våra öl i någon timme eller två och tittar ut över den lite splittrade församlingen som utgör Marie Laveau för kvällen. Och ju längre vi står där desto mer frustrerad blir jag – allt för att till slut, när jag insett att jag skulle greppa vilken fribiljett som helst bara för att någon ska se mig, titta på vännen och säga som det är.
- Det här är skit ändå. Nu går vi hem och gör något vettigt med våra liv istället för att stå här och glo.
- Som vadå? Runkar?
- Fan vet, men typ.
- Jo, jag lovar! Hon började prata om sex när vi drack förra gången och så sa hon att hon…
- Men vänta nu, avbryter jag. Vill jag verkligen veta det här?
- Ja! Och klart du vill! Så sa hon att ”Ja, jag brukar slå lite så där och titta på den och säga ‘Tjoho, mannen!’ och så får man väl liv i den och sen är det bara att ha sex – man måste ju liksom ta det man vill ha” och vi bara… Vi bara stod där och gapade typ.
Vi skrattar och rodnar på en och samma gång.
Klockan har precis slagit kväll och jag och fyra kvinnliga kollegor har after workat på ett hak vid Riksbanken, skrattat och skvallrat, druckit öl och vin och två av dem slängt ”Vi gick runt i två månader och undrade var den där snygga killen var – och så var det du” i ansiktet på mig, rest oss upp för att ta oss dit vi är just där och då – på tunnelbaneperrongen redo för att åka vidare.
Hon som berättat historien om kollegan som slår på sin mans penis ska vidare till någon kille hon knappt vågar träffa, jag och en annan till Bonden Bar för födelsedagsfest med utlovad reggaetechno, barnakörer och sambatåg och de andra hem eller till hemlig destination ochnär vi väl kommer dit (till Bonden Bar, alltså) är det så dött och tyst att en begravning på Floridas solkust med 489 pensionärer vore roligare.
En kompis sitter i baren och tittar sig lite förundrat runt medan våra gemensamma vänner vänder svåra vinyl och studsar runt. Och så pratar vi än hit och än dit innan vi kommer till en monolog om vad sociala medier heter och hur vi lever våra liv 2010.
- Det är ju helt sjukt, säger vännen. Att man liksom spenderar så mycket tid vid datorn. Jag menar, vad är det för jävla liv? Här har människan som vi känner den funnits i typ 41 000 år och så de sista 150 åren har allt hänt med industrin och skiten… Och så dom sista typ 15 åren har vi liksom slutat prata med varandra och bara ägnat oss åt bloggar och skit. Fan om inte våra föräldrar var gladare. Vet i fan vad dom gjorde – men gladare var dom nog…
Och han har ju en poäng och poänger förtjänas att belönas så jag beställer in mer öl och kvällen går vidare in till natten, kollegan åker hem och jag traskar vidare jag med och det ner i en alldeles för frusen och ensam säng – allt för att vakna upp dagen efter, traska i snömodd mot jobbet och där, det första jag gör, möta kollegan som vi pratat om på den där tunnelbaneperrongen.
- Hur är det? frågar hon trevligt och ler.
- Haha, jo det är bra, säger jag och garvar förfärligt mycket över vad jag vet som inte hon vet att jag vet.
Att hon slår sin mans penis för att få den att vakna, that is.
Hon kommer över och sätter sig i soffan som vi suttit i så många gånger förut och vi pratar om allt och inget till dess att vi kommer till det vi så väl vet att vi måste komma till.
- Är vi okej? Jag menar, är allt okej mellan oss?
- Ja, jag är okej. Så allt är okej för min del.
- Bra.
- Är du okej?
- Ja.
- Dåså.
Och så sitter vi ändå kvar och pratar lite till innan vi reser oss upp och går ut till köket och har någon typ av bouppteckning över det vi aldrig fick att lyfta. Hon plockar i ordning saker som hon lämnat kvar och jag hjälper till, gömmer och skyddar mot det vilda snövädret med systembolagetpåsar, innan hon smiter iväg med en kram.
- Vi tar den där baren där världen slutar upphöra snart va? frågar jag.
- Ja. Nästa vecka.
Jag skriver ett inlägg, drar ut sladden och loggar ut mentalt.
Det är helg och jag har en vän på besök, vi omfamnar varandra med en kram och en öl och tittar sedan, när han står där och fimpar sin cigarett i det stora kristallfatet i köket, på de två vinglas som står uppställda redo för diskning.
- Har du tjej?
- Nej. Jag hade.
Och så berättar jag om den senaste tiden och vad som har hänt och han lyssnar, plockar fram ytterligare en öl och så sätter vi oss ner och spelar Winnerbäck som sjunger om att han vill ha en fribiljett till himlen och jag som inte har lyssnat på texterna än riktigt undrar om det är till himlen eller kärleken han vill fara, skruvar upp volymen lite för högt men sedan ner igen och tittar på vännen.
- Hur är det själv?
- Med kärleken?
- Ja.
- Nä.
Vi tystnar.
- Okej. Ska vi gå ut ikväll då?
- Ja, det ska vi väl?
Så vi sitter kvar och tar ett par öl till, vandrar den snömoddiga Götgatan upp till Oliver Twist för en hamburgare innan det blir vidare och det, efter mycket taxi hit och dit, i slutändan till Engelen – ett hak jag inte bevistat sedan jag 1998 följde med på någon efterfest hemma hos kvinnor jag inte minns mycket mer av än att jag somnade ifrån.
Och på Engelen är det en sannerligen intressant blandning av människor som uppenbarar sig; en Andy Sipowicz från Spaning i New York-lookalike med uppknäppt Hawaiiskjorta, extremt stissig blick och raggningsrepliker som ”Hej du där, du ser ut som…” mixat med vikingahjälmar, en tantrasex-sliskig man som hånglar upp en kvinna jag har svårt tänka mig vet vad hon gör och det alldeles i närheten av en man som en dag tydligen inte hade något bättre för sig än att göra en Mike Tyson-tribaltatuering i ansiktet, fyra fem sex asiatiska kvinnor som bjuder ut sig på ett ytterst smaklöst sätt och en man i Saab-keps, ohyggligt många yngre män som jagar äldre kvinnnor och ett lack- och latexpar, en kvinna som drar min vän i armen med motiveringen ”Jag vill inte ragga, men kom här” och…
- Jag går förbi det här stället nästan varje dag, säger jag när vännen väl har slingrat sig ur kvinnans grepp. Och om jag vetat att det varit så här hade jag tagit en omväg.
Vi skrattar men jag känner mig elak och försöker släta över det.
- Fast vad fan… Eftersom vi inte tycker vi passar in så tycker väl alla andra att vi inte heller gör det. Här står vi liksom i skjorta och sneakers och något som i alla fall ska föreställa söderstil. Det kanske är vi som är dom konstiga.
Min vän, som inte tycks bry sig vidare värst om mina ord, har redan innan jag avslutat meningarna börjat gå mot baren för att hämta nytt och när söndagen kommer är det den som gör det med ginåtonicfylld huvudvärk och jag som vandrar av och an i lägenheten innan det bär av ut för att träffa en vän som har bråkat med sin flickvän.
När kvällen blir till natt är det jag som återigen öppnar upp datorn och läser alla fina kommentarer till det föregående inlägget – något som inte bara värmer utan även får mig att bli vilja veta mer om er fantastiska läsare. Och eftersom det är ni som gör bloggen minst lika mycket som jag så kommer här en intervju i miniformat jag hoppas att ni orkar svara på:
1. Vem är du och vad gör du om dagarna?
2. Vad lyssnar du på och vad har ni för film att rekommendera?
3. Det här med kärleken, vad tror du egentligen om det?
4. Och om du får ge ett råd till någon annan, vad skulle det i så fall vara?
Tittar mig omkring och ser nyckeln som hon lämnat i köket och mössan som ligger i hallen. Och när jag tar fram kastrullerna för att laga mat stöter jag på hennes grillpanna och finner min tandborste kvar bredvid hennes.
Hon är borta, men spåren efter henne så tydliga.
”Jag ville få det här att funka. Det kändes värt att kämpa lite för”, skriver hon när hon åker hem på natten.
”Ja. Jag med, men vi verkar ju inte lyckas vidare bra tyvärr”, svarar jag.
Och sedan, när natten har blivit till morgon och dagen till en ny dag, är det jag som tvingar mig att notera ytterligare ett game over i den så dåliga relationsboken och tycker lite mindre om mig själv för att jag inte kunde få det att fungera.
Jag tar omvägar för att slippa möta hon som jag precis har gjort slut med och jag antar att hon gör som jag; springer i trapporna med någon slags ledsam nervositet över en falnad gymnasieromans som nu resulterat i undvikande vanor och trötta ögon som inte vill ses.
Och jag minns så väl vad jag tänker när jag springer där:
”Fy fan, kan man bara inte få slippa det här och koncentrera sig på något annat än att riskera att möta henne. Bara komma vidare på ett enklare sätt.”
Tretton år senare och några veckor hit eller dit ligger jag i soffan med hon som jag träffar nu och pratar om romans på jobbet och tänker att det är förhållandevis likt romans i skolan – den som fick mig att aldrig mer vilja vara med om det onödigt komplicerade som uppstår när intressebandet brister och man ändå måste ses.
Och samtalet, det går ungefär så här:
- Så romans på jobbet är inget för dig?
- Nä, säger jag. Om det är någon fastanställd så går det oftast att ge fan i. Och är det en vikarie kan man vänta tills hon har slutat.
- Men om du verkligen vill?
- Man kan vänta lite. Jobb är jobb, det kan lämnas där.
- Men om du blir kär då?
- Om man verkligen är kär så är det väl okej, men då får man ju liksom på något sätt vara säker på att det håller i sig. Det kan ju inte bara vara ett ströligg liksom.
Och så tystnar samtalet och kvar i soffan ligger jag och funderar kring om jag är ensam om att tycka att förhållande på jobbet bara är onödigt komplicerat eller inte.
Vad tycker ni?
- Skulle du vilja ha sex med henne, frågar den colombianska såpaskådisen från Sverige där vi står på Pet Sounds och dricker rabatterad öl.
- Hur menar du?
- Ja. Hur fan tror?
Jag skrattar.
- Ja, jag fattar. Sex. Ja. Jag skulle kunna tänka mig att ha sex med henne, säger jag. Men det är ju rent hypotetiskt som du vet. Nu kan jag ju inte det. Och om jag skulle kunna så skulle jag nog inte få. Hon verkar gilla dig.
- Men vadå, bara så där?
- Vadå bara så där?
- Ja, jag fattar inte hur du kan ha sex bara så där.
- Ska vi prata biologi?
- Jag är avundsjuk som fan på dig om du bara kan så där. Jag kan inte bara ha sex rakt upp och ner.
- Inte bara ha sex?
- Nä, det går inte.
Jag tittar på den colombianska såpaskådisen från Sverige och han på mig och senare i backen, som om han skäms eller förundras eller både och.
- Men hur kan du bara ha sex så där?
- Ja, jag vet inte, säger jag. Jag kanske bara är av det lite kåtare slaget än dig.
- Haha, vi säger så tycker jag.
- Men jag tycker ändå du ska ragga upp henne. Göra ett försök liksom.
- Varför?
- Det är januari, det är helgen innan löning och det är allmänt jävla skitkallt i Stockholm. Lite värme är aldrig fel. Och om någon månad är du i Colombia igen och behöver inte bry dig ett skit om vad som händer här ikväll. Eller har du något bättre argument, frågar jag utan att få något svar.
I ena ögonvrån ser jag hur den colombianska såpaskådisen tar ett stapplande steg framåt, i den andra hur dj-paret sträcker upp armarna åt mitt håll och kastar loss Born To Run med ett one two three four-fingerpekande.
- Fin skit det här livet ändå, säger jag och ger vännen en klapp på ryggen och drar in en ny runda öl.
Det är lördag innan utgång och vi sitter hemma.
Hon med ett glas rött vin och jag med en öl eller två och med varsina datorer och huvuden som fylls av toner som vi – under resan som har tagit oss hit, hit till det här bordet – har levt och andats till där jag kan en historia till varje sång jag spelar och jag antar att hon också kan det, men om det är så det är så säger vi det inte.
Vi bara sitter där och tittar lite i smyg på varandra när vi nöjt ler över att ha hittat ett guldkorn att spela.
Som Bad Things med Jace Everett för mig eller I Wanna Be In Your Gang med The Deportees för henne.
Och så när vi har lett färdigt så fortsätter vi att spela varannan låt på Spotify och det utan några som helst intentioner om att göra någon best of samling – där finns allt från publikfriande The Power Of Love med Huey Lewis och Sanningsdan med Säkert till Hurricane med Asha Ali och Du Kan Aldrig Svika Din Bästa Vän Och Samtidigt Bli Bra På Att Sjunga med Guldgossen – och av någon anledning som jag aldrig riktigt förstår så antecknar jag allt.
När jag väl tittar igenom det så inser jag att det blev en rätt splittrad men skaplig variant för att vara en lördag som alla andra fast ändå inte och som gränsar i något slags mediumrockträsk med spjutspetsar åt såväl hiphop som töntcountry.
Och om du trycker på bilden nedan (jag skäms så mycket för att spela musik via datorn istället för på en äkta spelare så jag har bilden som någon slags kompensation…) så får du upp den i Spotify.
”Ska du inte ta lunchrast snart? Jag vill ligga.”
Skriver jag i ett sms trots att hon sitter några meter bort och jobbar.
Hon skrattar men svarar inte.
Så jag gör som jag gör och det av någon anledning som jag inte ens kan förklara: Jag går och lägger mig i sängen och visslar i ett försök att låta som pojkarna vid The Casino i Asbury Park men allt för att snarare låta som en sjuårig bonnläpp som ännu inte fått koll på tungan.
- Vad gör du? säger hon förvånat.
- Visslar på dig.
- Jag vet inte om det fungerar så bra på mig…
- Hoho, hohoar jag fram istället och lämnar mig själv undrande hur fan jag är funtad.
